Lästips: “Propagandans berättarteknik”

”Propaganda handlar om kontroll. Den propagerande vill kontrollera mottagarens tolkning av det som kommuniceras. Allt i syfte att få mottagaren att känna, tycka eller agera på ett sätt som tjänar propagandistens syfte.”
Det skriver journalisten och författaren Jimmy Vulovic i sin bok Propagandans berättarteknik (2016).

 

I boken går han pedagogiskt igenom vilka verktyg – medvetet eller omedvetet – som används av propagandisterna för att ta den här kontrollen. ”En del drar bara sin slipsten, andra vet hur en slipsten ska dras,” skriver författaren och understryker att det egentligen inte spelar någon roll vilken slags slipstensdragare propagandisten är – det som spelar någon roll är att det är propaganda och att vi alla har mycket att vinna på att lära oss känna igen den.

Boken har flera exempel på propaganda genom historien med förklaring hur de är utformade för att påverka mottagaren i en viss riktning. Många exempel kommer från kommunistiska Sovjetunionen och nazistiska Tyskland. Jimmy Vulovic sorterar in sätten att arbeta med propaganda i olika grupper:

  • Individen i massan. Här handlar det om att propagandan tilltalar både individen och massan samtidigt. Anonymitet är vanligt i den här berättartekniken, och detta med syfte att mottagaren ska få känslan av att det kan handla om vem som helst – även mig. Personerna i berättelser som förekommer är ofta schablonartade och enkla att förstå – det ska inte gå att misstolka budskapet. Det lilla som mottagaren får veta om personernas bakgrund är ofta så allmänt hållet att många kan identifiera sig med det.
  • Röster från kampen.
  • Rapporter från framtiden.

Jimmy Vulovic förklarar också varför extremistpropaganda ofta är den tydligaste formen av propaganda. I de här fallen har avsändaren inget att förlora, men allt att vinna. Den avsändare som har åsikter som generellt anses extrema är redan placerad i ett fack av andra människor – men genom strategisk propaganda kan denna avsändare få andra med sig.

Propagandas berättarteknik kan kännas igen från litteratur, framförallt sagans värld, och helgonberättelser. Gränserna är svåra att dra och Vulovic lyckas inte heller helt och hållet med detta i sin bok. Men några tydliga kännetecken för propaganda är polariseringen – vi mot dem, stad mot land och så vidare samt tydlighet och starka känslor. Det får inte finnas någon tvekan hos mottagaren om att budskapet är det ”rätta”. Propagandisten vill inte heller att mottagaren tänker efter och analyserar huruvida budskapet är rimligt eller inte. I stället ska budskapet väcka så starka känslor hos mottagaren att dessa tar över.

Det är väl känt hur det gick för både Sovjetunionen och Nazityskland som båda vann mark genom den ensidiga propagandan. Vulovic kommer inte direkt fram till något nytt i sin bok, men han ger läsaren en översikt och förståelse för hur propaganda har bedrivits genom historien och hur den drivs – inte minst i Europa – i dag.