Lästips: “Factfulness”

Sluta leta syndabockar, lär dig tänka två tankar samtidigt och förvänta dig inte att nyheterna ska hjälpa dig att förstå världen. Det är bara några saker som professor Hans Rosling lyfter i boken Factfulness. 

 

”Om du verkligen vill förändra världen måste du förstå hur den faktiskt fungerar.” Det är det återkommande temat i Factfulness, den bok som Hans Rosling tillsammans med sin son Ola Rosling och svärdotter Anna Rosling Rönnlund avslutade under Hans Roslings sista månader i livet.

Hans Rosling var professor i internationell hälsa. Han har arbetat som läkare och forskare på många håll i världen och var en eftertraktad föreläsare och folkbildare. Han fick sitt stora genombrott för allmänheten när han läste lusen av en dansk journalist i tv 2015.

Budskapet i Factfulness är att alla behöver grundläggande fakta om världen för att kunna förstå den och ta bästa möjliga beslut. Och grundläggande fakta om världen är något som saknas på många håll, även bland högutbildade tjänstemän i internationella organisationer och företag. Enligt Rosling är anledningarna till detta många, och inte minst har medierna en del i detta.

 

Hans Rosling redogör för flera konkreta misstag som våra hjärnor gör när vi försöker förstå världen. Gång på gång skriver han att vi inte kan utgå ifrån att medierna ska hjälpa oss att få denna förståelse. Medier och journalister är duktiga på att förmedla känslor och dramatiska, ovanliga händelser – inte de långsamma förändringarna, menar Rosling.

Det förklaras också varför journalister arbetar med känslor och dramatik. Flera gånger lyfter Rosling det självklara i att det är ganska meningslösa nyheter att till exempel berätta om alla miljoner flygplan som landar säkert i världen varje år. Och publiken hungrar efter och betalar för sensationella, dramatiska nyheter. ”En bidragande faktor är att de [journalisterna] måste tävla om konsumenternas uppmärksamhet eller blir av med jobbet.”

Hans Rosling. Foto: Zero Emission Resource Organisation

Oavsett anledningar till vad medierna väljer att rapportera om så hjälper de till att upprätthålla den felaktiga bilden av världen som många av oss har, menar Rosling. Men den som söker efter ett förslag på hur medierna skulle kunna ändra sitt arbetssätt för att ge en mer rättvisande och nyanserad bild av världen i boken blir besviken. Det förslaget kommer aldrig. I sista kapitlet nuddar Hans Rosling vid begreppet konstruktiv journalistik, ett arbetssätt som bland annat är mer lösningsorienterat än den mer traditionella katastrof- och konfliktbaserade journalistiken. Men Rosling förespråkar inte detta som en lösning, det är mer ett konstaterande att detta arbetssätt finns.

Han lyckas också följa sitt eget råd om att tänka två tankar samtidigt när det gäller journalistiken. För trots all kritik medierna får lyfter Rosling att det naturligtvis är ett journalistiskt uppdrag att berätta om konflikter och dramatiska händelser. ”Jag kan inte föreställa mig att ens de mest ansedda nyhetsproducenterna skulle ge en neutral och icke-dramatisk, representativ bild av världen, så som Statistiska centralbyrån gör. Det vore korrekt men alltför tråkigt.”

 

Men där lämnar han journalistiken och medierna. För innehållet i Factfulness är så mycket mer än mediekritik. Den ger oss alla en välriktad känga med uppmaningen att ta reda på fakta innan vi tvärsäkert uttalar oss om situationen i världen.

Hans Roslings egna undersökningar visar att en av de vanligaste missuppfattningarna folk har om världen är att den är indelad i i-länder och u-länder. Många av oss har helt och hållet missat de stora framsteg som har gjorts på flera områden i Indien och många afrikanska länder och hur mycket antalet människor som lever i extrem fattigdom har minskat (med hälften!) de senaste 20 åren. Detta i sin tur innebär att många tror att de insatser som till exempel Världshälsoorganisationen har gjort är verkningslösa, att globala företag missar nya marknader och att beslut om framtida insatser för att minska svält och sjukdomar tas på fel grunder. Många av oss har inte uppdaterat det vi fick lära oss om världen när vi gick i skolan och har missat att världen – sett över tid – har blivit en bättre plats att leva på för hundratals miljoner människor de senaste årtiondena.

Det är inte bara mediernas ”fel” att så många har en felaktig bild av världen. Det ligger i människans natur att ha ett katastroftänk och generaliserande förhållningssätt till det mesta. Detta var förmodligen bra egenskaper när människan var jägare på stäppen, men i en komplex global värld fungerar de här egenskaperna inte lika bra. I Factfulness redogörs för flera misstag som våra hjärnor gör när vi försöker tolka världen – misstag som tar oss bort från fakta och förståelse om hur det egentligen ligger till.

Ett exempel är vår önskan att hitta en syndabock när något går snett. När vi hittar någon att klandra slutar vi att tänka rationellt. En syndabock avleder oss från att söka andra rimliga förklaringar som till exempel ett fel i det aktuella systemet. Detta i sin tur gör det svårare för oss att förhindra att samma sak händer igen. Rosling tar alla flyktingar som drunknar i Medelhavet som exempel – här är människosmugglarna utsedda till syndabockar men så länge vi ”nöjer” oss med den förklaringen kommer vi aldrig att förstå rollen som EU:s migrationspolitik – systemet – har i alla drunkningar.

 

Factfulness är en välskriven bok med många starka berättelser ur Hans Roslings liv. Den är kryddad med fakta från hans egna undersökningar och officiell statistik från bland annat Världsbanken och Världshälsoorganisationen, WHO. Den är läsvärd på många sätt och ger konkreta verktyg för hur vi ska kunna leva och agera med mer factfulness. För till syvende och sist är det individens eget ansvar att uppdatera sig med aktuell kunskap och fakta – oavsett om en är journalist eller inte.

Boken ger också en nyttig tankeställare när det gäller hur journalistiken påverkar den bild av världen som människor har. Och kanske kan boken ge någon en idé om hur medierna både ska kunna fortsätta med det de är bra på (skildra känslor och dramatik) och samtidigt utveckla det de är dåliga på (skildra långsamma skeenden och system).

Text: Annelie Frank