Åsa Wikforss: Därför tar vi till oss tokigheter

Åsikter som väger lika tungt som kunskap.
Traditionella mediers skuld i spridandet av felaktigheter och stolligheter på nätet.
Svårigheter och fallgropar vid faktagranskning.
Faktajouren har intervjuat Åsa Wikforss, professor i teoretisk filosofi vid Stockholms universitet, om det dysfunktionella informationssamhället, hur det har skapats och fått fäste hos så många.

 

– En anledning är att vår grupptillhörighet är så viktig för oss, vi tror på information som kommer från den egna gruppen. Det är till och med så ibland att grupptillhörigheten är viktigare än sanningen. Om andra i vår grupp delar och gillar sådant här material vill vi göra det också även om vi förstår att det inte är sant. Vi är så måna om att få fortsätta höra till vår grupp, säger hon.

– Vi söker också information som bekräftar det vi redan tror är sant. I dag är det ju enkelt att hitta stöd för de flesta konstigheter på nätet.

Fejkade nyheter spelar också ofta på våra känslor, och även det är en viktig faktor till att de får så stor spridning.

– Ju starkare känsloläge desto svårare har vi för att ta till oss fakta, säger Åsa Wikforss.

Det här känner naturligtvis medierna också till. Kontroversiella åsikter, som gärna uttrycks i starka ordalag med en spektakulär rubrik, blir delade och lästa. Detta i sin tur ger inkomster, något som de flesta mediehus inte säger nej till. Det här gäller även de traditionella medierna.

– De traditionella medierna är inte oskyldiga till hur det polariserade debattklimatet har skapats, säger Åsa Wikforss.

Hur kunde traditionella medier ha gjort annorlunda?

– Satsat mindre på det känsloladdade och sensationella som till exempel polariserade debatter på tv. Ett annat problem är falska balanser där man låter en expert ”debattera” med någon som har starka åsikter utan kunskaper. Medierna borde också ha frågat mer efter rationella grunder när offentliga personer uttalar sig i stället för att så ofta fråga hur det känns.

– En svårare fråga är om traditionella medier undvikt att skriva om vissa samhällsproblem, till exempel problem med invandring och liknande. Vi vet inte hela svaret på den frågan ännu men det finns viss evidens att man varit räddhågsen.

Det är ofta ganska enkelt att avfärda olika slags desinformation genom att kontrollera det som påstås. Men när det handlar om starka åsikter kan det bli en återvändsgränd. Rätten att få tycka något är viktigare än argumenten som tyckandet tar avstamp i – om det är sant eller inte. I detta sammanhang använder Åsa Wikforss hellre uttrycket kunskapsresistens än faktaresistens:

– Fakta handlar om hur världen är och det finns massor av fakta som vi inte känner till, som till exempel orsaken till olika sjukdomar. Vad som är oroväckande nu är att människor inte tar till sig kunskap som vi faktiskt har, till exempel om klimatet eller vaccin. Att de inte baserar sina övertygelser på tillgänglig evidens.

Professorn är också kritisk till skolan, där de unga uppmanas att bli kritiska samhällsmedborgare.

– Det är inget fel med att vara kritisk, men jag ser att kritiken och åsikterna i sig ofta blir viktigare än vad åsikterna bygger på. Det här är oroande.

Hur kunde åsikter och fakta jämställas på det här viset?

Egentligen har vi nog alltid haft svårt att skilja på fakta och åsikter. Men i ett polariserat samhällsklimat blir det ännu svårare eftersom polariseringen i sig leder till starka känslor och ett vi mot dem-tänkande. Då har vi svårt att hålla oss lugna och avgöra om det finns goda grunder till det vi tro på.

Detta fenomen samspelar också med sociala medier och den enorma mängd desinformation som sprids i dag. I ett opålitligt informationssamhälle måste man själv avgöra vem man ska lita på och då blir det ofta ett  känslomässigt eller ideologiskt avgörande – vilket sällan leder rätt.

Mycket av vår kunskap får vi från andra människor, människor i våra olika nätverk som vi kommunicerar med på olika sätt. Vi har en tendens att lita på de här människorna, det ligger i vår natur.

– Vi har en arbetsfördelning när det gäller kunskap, att samla in kunskap ligger på oss alla och för att få kunskap utanför vårt eget område måste vi förlita oss på dem som vet mer. Annars blir det övermäktigt för den enskilda individen, säger Åsa Wikforss.

Men denna tillit gör oss också sårbara för desinformation.

Hon vill också varna lite för alla dessa faktakollsprojekt som dyker upp runt om i landet och världen.

– Att leta ”rätt och fel” och peka finger åt dem som har fel kan bidra till att öka polariseringen. Dessutom är faktakoll i sig väldigt svårt eftersom verkligheten är så nyanserad, säger hon.

Samtidigt är det förstås viktigt att informera om att fejkade nyheter och annan desinformation förekommer.

För allt det här är inte en sandlådelek och vem som är dum och vem som är snäll mellan olika läger.  Desinformation och allt som knutet till det gnager sig sakta in i vårt samhälle och får medborgare att agera på felaktiga grunder. Det är svårt att freda sig mot det här, och vi alla påverkas. Om vi får läsa tillräckligt många felaktiga artiklar om ett ämne tror vi till slut att det är sant.

Allt det här underminerar demokratin och det ligger både ideologiska och ekonomiska motiv bakom spridandet av desinformation.

– I det här klimatet blir det allt svårare att föra ett demokratiskt samtal, ett sådant bygger på respekt för varandra och för de fakta och den kunskap som faktiskt finns, säger Åsa Wikforss.

– Och när vi tar till oss falska uppgifter agerar vi på dem när vi tar våra beslut. Och det är klart att samhället påverkas när medborgarna till exempel beslutar hur de ska rösta och konsumera på felaktiga grunder.

I de kretsar som den här sortens desinformation ofta kommer ifrån finns också en misstro mot forskare, medier och myndighet.

– De här institutionerna är ju vår gemensamma kunskapsgrund, det blir problematisk när tilltron till dem sjunker. Vad ska vi då förhålla oss till och grunda våra åsikter på? Kunskap är inte något subjektivt.

Professorn har inte lösningen på hela det här, komplexa problemet, men hon har ändå några råd att ge till den som vill hjälpa till att stoppa desinformation.
– Försök att kunna mötas i någonting, hitta någon gemensam utgångspunkt. Och se till att det inte blir ett för laddat känsloläge, man bör försöka visa respekt och skapa tillit.

 

Åsa Wikforss är även författare till Alternativa fakta – om kunskapen och dess fiender samt en ofta anlitad föreläsare både nationellt och internationellt.